Resan till .... Phuket! (2-3/1-10)
Sletna som aldrig forr steg vi upp kl 05.30 den 2a januari 2010 och gick tillsammans med var packning ner till 7eleven, dar vi skulle bli upphamtade med taxi. Vi vantade, vantade och vantade. Nar taxin var 20 minuter sen tankte vi att vi borde kolla om det ar nagon av de dar minivansen dar borta som star och vantar pa oss. Ronja gick bort och horde med dem, och mycket riktigt, de vantade pa oss. Pa helt fel stalle, hur skulle vi kunna veta alternativt tanka att taxisnubben kanske ar dum nog att stalla sig 200 meter bort?! Innan klockan tio pa morgonen har man inte alla hastar i kanoten och indianer i stallet. Hur som helst sa satte vi oss i minivanen och akte till Thongasala hamn. Baten, som skulle ta oss till Don Sak pa fastlandet, stod redan inne. Vi gick upp pa dack dar det bara fanns nagra plaststolar kvar, men vi hittade tva bredvid varandra och satte oss. Vi var nastan onaturligt trotta och kunde knappt halla huvudena uppratt. Jag kapitulerade. La ut sarongen pa det iskalla och stenharda golvet, placerade huvudet pa ryggsacken och hatten over ansiktet. Sen sov jag, hur bra den somnen nu var. Ronja gjorde detsamma efter ett tag och vi vaknade lagom nog till da baten la till i Don Sak. Dar blev vi infosta i en buss och korda till Suratthani. Dar borjade det svettiga helvetet.
Vi kordes till bussbolagets kontor, fick vanta dar i ca 20 min, trycktes in i ytterligare en buss och kordes till en restaurang. Dar fick vi veta att en VIP-buss skulle hamta upp oss om ungefar tva timmar, och den skulle ga hela vagen till Phuket. Vi skulle vara framme i Phuket Town kl 15.30. Nar klockan var tre, och vi alltsa hade vantat i tre timmar, skulle vi ta tuktuk till, hor och hapna, bussbolagets kontor!! Vi hade alltsa inte kommit nanstans och vi skulle vara framme om 10 min. Vajert.. Grejen ar den att efter att ha pratat med folk sa gar det allt som oftast till sa har. Da ar strackan Koh Phangan - Phuket en av de vanligaste i Thailand!! Sjukt. Hur som helst, vi togs till kontoret, vantade dar ett tag och sen kom antligen bussen. Alla vaskor fick inte plats i packutrymmena, sa det lag vaskor i hela mittgangen. Och sjalvklart kom vi inte fram till Phuket Town pa eftermiddagen, utan vi kom fram strax efter nio pa kvallen. Vi traffade inte helt otippat nagra svenskar och delade en minibuss till Patong. Letade boende och hittade till sist ett minilitet rum med en 1.05 sang, air-con och varmvattensdusch. Taget. Fasiken vad vi fick skeda den natten! Innan vi somnade hann vi dock ga langs med Bangla Road dar chartersvennar och vasterlandska medelalders man trangdes med prostituerade, knarklangare, varaner och bucketsforsaljare. Det gar inte att understryka nog hur mikroskopiskt lite gladje vi kande da. Kort sagt, stallet ar motbjudande och atervanda kanns inte som ett alternativ.
Morgonen efter at vi frulle pa Subway och bokade bussbiljett till Kuala Lumpur. Vi fixade namligen inte tva manaders gratis visum i Sverige, och far da bara 30 dagar flygvagen och 15 dagar landvagen. Darfor bestamde sig jag och Ronja for att kora en Visa run till KL. Nar biljetten var bokad tog vi tuktuk till Kamala beach och traffade en glad David, da familjen ar har under tva veckor. Vi at lunch och bestamde oss sedan for att folja med dem till Phuket Town. Vi gick runt pa en stor marknad i nagra timmar, men nar det borjade osregna tog jag, Johan och David en massage istallet. Pa tillbaka vagen kandes inte tuktuk som ett alternativ sa som tur var fick vi tag i en minibuss. Pa vagen till Kamala stannde vi i Patong dar jag och Ronja sprang in och snabbpackade ner alla vara grejer i bade kank och rygga, sen sprang vi ut till bussen igen. Vi akte med till Larsen och lamnade de stora ryggsackarna dar, packade det viktigaste for en resa pa 48 timmar och tog tuktuk tillbaka till Patong. Skedade stenhart hela kvallen och gick upp i ottan for att satta oss pa en sketen minivan. Vad gor man inte. Den dagen blev jag sjuk.
Johanna
