Hej karantän
Som ni vet har vi ingen bra erfarenhet av granskontroller. Sa varfor skulle det vara latt att ta sig in i Kina?
Det hela borjade med att vagn nummer nio hade en total avsaknad av varme. For det forsta tog vi en promenad till taget pa 20 minuter. Iskallt. Sa med rimfrost hangande fran orsnibbarna langtade vi efter att komma pa taget och in i en varm kupe. Vid det har laget kande vi oss faktiskt ratt hemma pa taget. Det visade sig dock att kupen var om mojligt annu kallare an sjalva vagnen, sa vi tog pa oss allt vi hade och krop ner i fosterstallning under de otvattade mongoliska filtarna. Efter ett tag kom en vakt forbi och Johanna namnde i forbifarden att hon fros. Da kom han fram och kande pa hennes panna och sa "no china, no china". Johanna forsokte forklara att hon var frisk men att det var iskall luft. Tror inte han forstod. David borjade tata fonstret med allt vad vi kunde tata med; handduk, vantar, mossa, bindor. Det blev faktiskt lite varmare. Vi firade med att ata nudlar.
Nar vi kom fram till gransstationen Mongoliet/Kina och hjulbyte (for att anpassa taget efter kinesisk standard) var pa g, kom samma vakt in igen och skulle intyga att vi inte hade feber. Han tittade oss i ogonen och konstaterade att vi hade mellan 36.1 och 36.4. Vi tvivlar starkt pa att det stammer. Efter det fick vi fylla i en hel del roliga papper, sa som halsokontroller, declarations m.m. Sedan kom gestapo in med en laserpenna och skulle ta tempen pa riktigt pa oss. Han riktade pennan mot vara pannor och kom som tur var fram till att ingen hade feber. Vi var lite oroliga for Jenni som inte madde bra alls och kvavde gang pa gang nysningar. Hon var alldeles rod om nasan sa vi gjorde vart basta for att sminka over det. Vi maste tillagga att sa fort man visade lite tecken pa att vara det minsta sjuk sa riskeras karantan i Mongoliet tills man mar battre och far aka till Kina. Efter att ha akt mil efter mil efter mil genom oken sa var kupen mer eller mindre fylld med ett ton sand, sa det var ingen av oss, sakert inte ens pa taget, som inte hade kanningar i halsen och lungorna. Vi satt alla pa helspann och ville helst inte spendera natten i karantan.
Vi klarade oss. Vi firade med att ata nudlar.
Vi kom till Kina.
Val dar hade vi ett stopp pa en timme och gick, som precis alla andra pa taget, ut till en relativt stor matbutik som lag i stationshuset. Dar kopte vi, tro det eller ej, nudlar. Men aven notter, chips, juice och trakigt billig vodka (10 kr for en halv liter, men vi slangde den. Luktade mystiskt.). Vi tjejer gick och la oss efter en anstrangande dag (.......), medan David tog plats i kupen bredvid dar ormbrannvinet flodade. Grabbigt varre. OBS! Ett inlagg fran David kommer inom kort. Ett projekt ar pa g.
Nasta morgon at vi frukost, vi behover val inte ens namna vad vi at, och packade vaskorna. Klockan tva anlande taget till Peking. Det kandes som en seger. Antligen, vi kan checka av Transsibiriska!
Mmmmmmmmmmmmmmmm R och J
Det hela borjade med att vagn nummer nio hade en total avsaknad av varme. For det forsta tog vi en promenad till taget pa 20 minuter. Iskallt. Sa med rimfrost hangande fran orsnibbarna langtade vi efter att komma pa taget och in i en varm kupe. Vid det har laget kande vi oss faktiskt ratt hemma pa taget. Det visade sig dock att kupen var om mojligt annu kallare an sjalva vagnen, sa vi tog pa oss allt vi hade och krop ner i fosterstallning under de otvattade mongoliska filtarna. Efter ett tag kom en vakt forbi och Johanna namnde i forbifarden att hon fros. Da kom han fram och kande pa hennes panna och sa "no china, no china". Johanna forsokte forklara att hon var frisk men att det var iskall luft. Tror inte han forstod. David borjade tata fonstret med allt vad vi kunde tata med; handduk, vantar, mossa, bindor. Det blev faktiskt lite varmare. Vi firade med att ata nudlar.
Nar vi kom fram till gransstationen Mongoliet/Kina och hjulbyte (for att anpassa taget efter kinesisk standard) var pa g, kom samma vakt in igen och skulle intyga att vi inte hade feber. Han tittade oss i ogonen och konstaterade att vi hade mellan 36.1 och 36.4. Vi tvivlar starkt pa att det stammer. Efter det fick vi fylla i en hel del roliga papper, sa som halsokontroller, declarations m.m. Sedan kom gestapo in med en laserpenna och skulle ta tempen pa riktigt pa oss. Han riktade pennan mot vara pannor och kom som tur var fram till att ingen hade feber. Vi var lite oroliga for Jenni som inte madde bra alls och kvavde gang pa gang nysningar. Hon var alldeles rod om nasan sa vi gjorde vart basta for att sminka over det. Vi maste tillagga att sa fort man visade lite tecken pa att vara det minsta sjuk sa riskeras karantan i Mongoliet tills man mar battre och far aka till Kina. Efter att ha akt mil efter mil efter mil genom oken sa var kupen mer eller mindre fylld med ett ton sand, sa det var ingen av oss, sakert inte ens pa taget, som inte hade kanningar i halsen och lungorna. Vi satt alla pa helspann och ville helst inte spendera natten i karantan.
Vi klarade oss. Vi firade med att ata nudlar.
Vi kom till Kina.
Val dar hade vi ett stopp pa en timme och gick, som precis alla andra pa taget, ut till en relativt stor matbutik som lag i stationshuset. Dar kopte vi, tro det eller ej, nudlar. Men aven notter, chips, juice och trakigt billig vodka (10 kr for en halv liter, men vi slangde den. Luktade mystiskt.). Vi tjejer gick och la oss efter en anstrangande dag (.......), medan David tog plats i kupen bredvid dar ormbrannvinet flodade. Grabbigt varre. OBS! Ett inlagg fran David kommer inom kort. Ett projekt ar pa g.
Nasta morgon at vi frukost, vi behover val inte ens namna vad vi at, och packade vaskorna. Klockan tva anlande taget till Peking. Det kandes som en seger. Antligen, vi kan checka av Transsibiriska!
Mmmmmmmmmmmmmmmm R och J
Kommentarer
Postat av: S. Ahrén
Att ni inte spyr på nudlar? Måste väll finnas annan billig mat? :) Kram ta hand om er!
Trackback
